Följande texter är citerade ur Djurskydd, Fakta och tips, 2005 av Helena Striwing och Mikael Åslund

I vårt land finns inga egentliga vildkatter, men däremot ett stort antal katter som med svårighet eller inte alls kan härledas till någon ägare. Det finns anledning tro, att en hel del av dessa katter skulle kunna återförenas med sina ägare om kattägare hade haft för vana att i större utsträckning låta märka sina djur.

Katter som verkligen är övergivna eller förvildade har inte längre några ägare. Härav följer att en sådan katt inte kan vara hittegods och vidare, att den som först tar hand om en sådan katt förvärvar äganderätt till katten på samma sätt som man gör när man plockar åt sig en tidning som ligger slängd och använd i en tågkupé. Aganderätten uppstår genom själva besittningstagandet som kallas "ockupation'. Till viltlevande djur finns som regel en ägare. Äganderätt till dessa djur kan därför inte vinnas genom ockupation.

Källa: ”Djurskydd, Fakta och tips, 2005 av Helena Striwing och Mikael Åslund" s. 214

Den gamla synen på katten som en välkommen råttfångare runt bostaden och i ladugården men som en fredlös skadegörare så snart den begav sig utanför den gård eller tomt där den hörde hemma, har inte längre stöd i lagen sedan dåvarande 23 § lagen (1938:274) om rätt till jakt upphävdes 1987. Detta betyder att katter inte längre riskerar livet om de lämnar den gård eller trädgård där de hör hemma, något som katter gärna gör. Lag och rättspraxis ger numera katter denna rörelsefrihet, samtidigt som kattägare har i lag föreskrivna skyldigheter att utöva tillsyn över sina katter. Med denna lagändring flyttades katten ut ur jaktlagstiftningen och in i den s.k. tillsynslagen, 7 §. Man föreställer sig gärna, att jaktlagens regler om dödande därmed inte kan vara tillämpliga.

Härmed stämmer också djurskyddslagens husdjursbegrepp, som normalt tolkats så att katter, även om de är övergivna och förvildade, är "husdjur': Ett hovrättsfall, som vi återkommer till nedan, har dock fördunklat denna fråga.

Medan tillsynslagen (1943:459) reglerar tillsynen av katt i förhållande till tredje man, gäller Djurskyddslagen (DL) och Djurskyddsförordningen (DF) i första hand relationen mellan djuret och djurhållaren. DL 16 § har numera tillämpning även på katthållning. Djurskyddsmyndinghetens författningssamling (DFS) 2004:18, Saknr L 102 om uppfödning, försäljning och förvaring av hundar samt om förvaringsutrymmen för och avel med hundar och katter; innehåller också några föreskrifter som rör katt.

Lagstiftningen innehåller inga regler om skyldighet för kattägare att förhindra oönskad avkomma. Tyvärr är det många människor som undandrar sig detta ansvar, med följd att ett stort antal kattungar föds utan att någon har för avsikt att ta hand om dem. Ansvarskännande kattägare ser naturligtvis till att en sådan här situation inte uppstår genom att förhindra att deras djur ger upphov till oönskad avkomma.

Sedan paragrafen om kattens fredlöshet (23 § Jaktlagen) togs bort 1987, har kattens ställning steg för steg förstärkts. Dock finns det fortfarande ett antal människor som tycker att katter i stort sett är värdelösa och att det därmed också är likgiltigt om de dödas. Även tjänstemän ger ibland uttryck åt denna inställning. I en del fall kan man tydligt se att ett sådant synsätt kommit att prägla hanteringen av ett visst ärende.

Tillsynslagen 7 § medger sedan 1987 att en katt som med fog kan antas vara övergiven eller förvildad får dödas av jakträttshavaren eller någon som företräder denne. Inom tätbebyggelse fordras polismyndighetens tillstånd.

Det är svårt att avgöra om en katt är övergiven eller förvildad. Utöver vad som sagts ovan om kattens rätt att få ströva omkring bör bl.a. följande faktorer alltid noga beaktas när man söker bedöma om en katt saknar ägare och är övergiven eller förvildad:

• om katten uppehåller sig nära bebyggelse
• bär halsband
• är öron- eller chipmärkt
• är välnärd och har fin päls
• inte är särskilt skygg

Förekomsten av en eller flera av dessa omständigheter talar mot att katten är övergiven eller förvildad. Det skall också understrykas att det kan vara vanskligt att fästa alltför stor vikt vid hur pälsen ser ut. I ett fall, som dock inte ledde till rättsliga åtgärder, sköts en katt med avvikande päls. Det visade sig att katten delvis var rakad till följd av pågående veterinärbehandling. Den som förhastat avlivar en katt då fog för bedömningen av kattens status som "övergiven eller förvildad" saknas kan hållas ansvarig för skadegörelse (t.ex. Uddevalla tingsrätt, dom 1999-04-06 i mål B 61-99; vari en 19-årig katt med tufsig päls och halsband påträffad i villaområde dödades utan fog) och djurplågeri, om katten avlivas på ett sätt som otillbörligen utsätter den för lidande (t.ex. Bollnäs tingsrätt dom 2001-01-24 i mål B 1019-00).

Ett egendomligt beslut av äldre datum fattades av länsstyrelsen i Uppsala, vari länsveterinären anmälde skiljaktig mening. Länsstyrelsen beslutade att inte omhänderta en katt som under länsveterinärens medverkan placerats hos Djurens Vänner. Det skall noteras att polisen av allt att döma inte heller anlitats för någon verkställighet. Katten behandlades mot varig ögoninflammation med salva.

Länsstyrelsen hävdade att katten redan var tagen omhand och därtill att den var "hemdjur" och hänvisade till regler i ägofredslagen och hittegodslagen. Katter brukar normalt inte innefattas i begreppet "hemdjur". Miljö- och hälsoskyddsnämnden (MHN) besvärade sig, men kammarrätten avskrev målet med hänvisning till att katten hade avlivats och att MHN inte kunde anses ha sådant intresse av målet att KR borde pröva om förutsättningar för omhändertagandet hade förelegat (KR i Stockholm, Beslut 1994-06-14, mål nr 10422-1993).

Källa: ”Djurskydd, Fakta och tips, 2005 av Helena Striwing och Mikael Åslund" s. 216-217

För att få döda en katt inom tätbebyggt område krävs polismyndighetens tillstånd och det är straffbart enligt tillsynslagen att döda en katt utan sådant tillstånd. Underförstått är det fråga om fällfångst och att skjuta. Tillstånd att avlossa skott stöds på 3 kap. 6 § ordningslagen (1993:1617). Polismyndigheterna är restriktiva med tillståndsgivningen och tillståndet skall vara tidsbegränsat. När katter betraktas som "skadedjur" och av denna anledning skall infångas och dödas är det främst "skada eller olägenhet för människors hälsa" som avses. Före Miljöbalken (MB) talade man om "sanitär olägenhet'.

Den rutin som brukar tillämpas när lösspringande katter utgör problem är följande: Jakträttshavaren/fastighetsägaren gör ansökan hos polismyndigheten om att fånga och döda katt med tydligt angivande av var katterna finns och var infångandet skall ske samt vem som skall vara ansvarig för verksamheten.

Om polisen tillstyrker ansökan bör vissa villkor uppställas som är avsedda att hindra att katter som har ägare avlivas. Punkterna nedan har vi sammanställt mot bakgrund av innehållet i Jordbruksdepartementets förslag till lag om tillsyn över hundar och katter(Ds 1996:32), några polismyndigheters beslut av detta slag och våra egna åsikter. Efter denna redovisning kommer vi att fästa läsarens uppmärksamhet på ett rättsfall som problematiserar vissa av de punkter som vi behandlar.

Departementsförslaget blev mycket kritiserat och ledde inte till lagstiftning. Däremot förefaller det som om där ur hämtats vissa idéer till den handläggning som polismyndigheter tillämpar idag i dessa ärenden (nedan för enkelhets skull "polisen").

I god tid innan infångandet av katter påbörjas måste sökanden tydligt informera allmänheten om vad som skall ske. Polisen brukar kräva en veckas framförhållning. Kattägare bör uppmanas att intensifiera sin tillsyn över sina katter så att dessa inte infångas. Lämpligen kan informationen ges genom annons i lokaltidning, anslag i aktuella och angränsande bostadsområden med uppgift om tider och platser för infångandet. Uppgift skall också lämnas om vem som är ansvarig och hur och var denne kan nås.

1. När katt infångats skall den förvaras tillräckligt lång tid för att eventuell ägare skall hinna reagera och lösa ut sin katt. Förvaring, skötsel och tillsyn skall uppfylla djurskyddslagens krav. Sökanden skall informera allmänheten genom annons, anslag e.dyl. om att katt infångats samt var den kan besiktas och återfås. Med hänsyn tagen till även huskatters natur, bör katten förvaras en minsta tid av åtminstone 5-6 dagar efter annonsering.
2. För chip- eller öronmärkta katter och katter som försetts med halsband saknas grund för antagandet om att de är övergivna eller förvildade (se 7 § tillsynslagen). Tvärtom talar omständigheterna för att de är familjemedlemmar. Det förefaller otidsenligt att idag betrakta sådana katter annorlunda än katter av s.k. ädelras (perser, burma, russian blue m.fl.) som skall behandlas som hittegods till följd av det ekonomiska värde de betingar, och därför vid anträffandet föranleda anmälan till polisen. Till detta intryck bidrar inte minst Högsta Domstolen (HD):s rättsfall om ersättning för veterinärvårdskostnad för en katt som otvistigt mellan parterna hade ett ringa ekonomiskt värde, 100 kr. Sökanden får inte avliva "hittegodskatter" utan särskilt tillstånd från polisen, då hittegods skall vårdas väl och under betydligt längre tid än de frister som brukar anges i tillstånden. I själva verket finns anledning tro, att ägarna till märkta katter och katter av ädelras kommer att sakna sina katter och på olika sätt söka efter dessa. Svenska Kennelklubben för ett centralt register över märkta och till registret rapporterade katter, varför märkta katter alltid bör kontrolleras mot registret. Redan idag bör också befintliga efterlysningsmöjligheter på nätet användas för bättre eftersök av eventuella ägare till katter som infångats långt hemifrån.
3. Kattfällor skall vara lämpliga för ändamålet och får inte vara konstruerade så, att de kan skada eller döda katten.
4. Om katt skall avlivas bör samråd ske med legitimerad veterinär om från djurskyddssynpunkt skonsammaste tillvägagångssätt beträffande den enskilda katten (injektion eller avlivning med skott). Det framförs ofta. att hanteringen är ett större stressproblem för en förvildad katt än avlivning i fälla med ett skott.
5. Sökanden skall ansvara för uppkomna kostnader för tillstånd, annonsering, infångande, förvaring, veterinärs medverkan och avlivning. Vid tillståndsgivningen brukar Polismyndigheten även uppställa som villkor att inget annat förfogande över övergiven eller förvildad katt än för avlivningsändamål får förekomma. Detta kan sägas vara ett arv från tidigare nämnda 23 § JL och den rättspraxis som härleddes därur. Det skall noteras, att det i 7 § tillsynslagen står, att katt "får" dödas.

Förhoppningsvis kan vi inom en snar framtid få en mer nyanserad syn på detta problem och ändringar i lagstiftningen som möjliggör att t.ex. kattföreningar som framgångsrikt ägnar sig åt omplacering får medverka till att katter omplaceras och får chans till ett fortsatt liv hos någon istället för att avlivas.

Ett fall har anmälts till Justitieombudsmannen (JO) i januari 2005 av en privatperson, vars familjekatt avlivats i samband med att ett tiotal katter i en närbelägen fastighet fångades i fälla av kommunen och avlivades på uppdrag av polisen (JO, Dm 334/05).

Polismyndighetens beslut enligt tillsynslagen överklagas till länsstyrelsen, medan beslut med stöd i DL överklagas till länsrätten (38 § DL).

Polismyndigheten i Skåne meddelade Malmö Viltvårdsförening tillstånd till skjutning med eldvapen enligt 3 kap. 6 § ordningslagen (1993:1617) inom område som omfattas av detaljplan för efterhållande av skadedjur. Tillståndet innehöll vissa föreskrifter och villkor som föranledde föreningen att hos länsstyrelsen överklaga beslutet med yrkande om att beslutet skulle upphävas. Enligt polismyndighetens beslut skulle av föreningen anlitad skyddsjägare inhämta polisens tillstånd före avlivning av varje enskild katt och vid avlivningen noga följa LSFS 1990:14.

Föreningen yrkade att tillstånd skulle ges generellt åt föreningen att döda katt som uppdragstagare åt Malmö kommun och övriga jakträttsinnehavare eller, om sådant tillstånd inte kunde medges, att Malmö kommun medgavs individuellt tillstånd att döda katt på kommunens mark. Föreningen yrkade också, att djurskyddslagstiftningen skulle förklaras inte vara tillämplig på dödade av förvildade och övergivna katter. Slutligen yrkade föreningen att om individuellt tillstånd att döda katt krävdes, detta skulle klargöras innebära att tillstånd inhämtades samma dag som avskjutningen skulle äga rum. Länsstyrelsen avslog överklagandet.

Källa: ”Djurskydd, Fakta och tips, 2005 av Helena Striwing och Mikael Åslund" s. 218-221

I oktober 2005 avslog också Kammarrätten i Göteborg överklagandet. Domen sätter stopp för all "ramboavlivning" av katter (plural). Det står nu klart att tillstånd enligt 7 § tillsynslagen krävs för varje enskilt fall av dödande av övergiven eller förvildad katt. Det ankommer på polismyndigheten att avgöra den praktiska hanteringen i samband med tillståndsgivningen. KR säger uttryckligen att det strider mot lagstiftarens avsikt att meddela generella tillstånd för en förening, kommun eller liknande att döda § 7 katter inom tätbebyggda områden, och det inte heller kan vara lagstiftningens syfte att enskilda skyddsjägare skall beviljas generella tillstånd att döda sådana katter. Enligt KR saknar det betydelse för den avgjorda frågan om djurskyddslagstiftningen skall anses tillämplig eller inte (frågan om övergivna och förvildade katter har husdjursstatus besvaras inte i denna dom, Avd. 3. 2005-10-19, mål nr 220-05). Domen kan överklagas men prövningstillstånd krävs.

Källa: www.djurskyddsresursen.se

Det har framgått att katter av ädelras skall betraktas som "hittegods" om ägaren förlorar sin besittning till dessa djur. Att våra vanliga husdjur, i vilket begrepp ingår även katt och hund, skall betraktas som "husdjur" även när de inte hålls i fångenskap framgår av prop. 1987/88:93 s. 49, där detta uttryckligen fastslås. Konsekvensen härav är att DL ansetts tillämplig på sådana djur.

Förrymda får, kor, hästar, hundar m.fl. djur har på detta sätt kommit att inta en särställning. Om sådana djur påträffats förvildade ute i skogen har man likväl utgått från att de tillhört någon, varför hittegodslagen och DL har ansetts tillämpliga. Ett rättsfall har nu rubbat denna princip om "husdjursstatus" för katter. Både tingsrätt och hovrätt ansåg att några herrelösa katter, som inte ägdes av någon inte var att betrakta som "husdjur". De aktuella katterna brukade komma fram till ett hus där de blivit vana vid att husägaren ställde ut mat åt dem. I övrigt var katterna "vilda" enligt hovrätten.

Emellertid, som djurplågeri kan förövas även gentemot vilda djur, vilket hovrätten ansåg katterna vara, dömdes den kommunale skytt som husägaren givit i uppdrag att skjuta katterna för djurplågeri då han hade skadeskjutit dessa som sedan fick tas till veterinär för avlivning (Hovrätten för Västra Sverige, Avd 5, Rotel 52, dom 2002-04-19 i mål B 2542-01).

Källa: ”Djurskydd, Fakta och tips, 2005 av Helena Striwing och Mikael Åslund" s. 22.

     Mikael Åslund är polisinspektör och miljöbrottsutredare med mångårig praktisk erfarenhet av djurhållning.